RUMÄNIENS HISTORIA

Denna fina redogörelse har ställts till förfogande av Anette Lindholm och utgör ett skolarbete som Anette författade 1997.
Vi tackar för att vi får publicera arbetet på denna plats.
 

Rumänien har varit bebott av indoeuropeiska folk sedan stenåldern. De första kända invånarna var trakarer som levde av jordbruk och boskapsskötsel. Trakarerna strävade efter att utvidga sitt rika och kom då i konflikt med romarna som kallade dem daker. År 106 e.Kr. besegrades dakerna av romarna och den romerske kejsaren Trajanus upprättade en romersk provins - Dacien- i området, Romarna exploaterade Daciens fyndigheter av guld, koppar och salt och en ström av romerska kolonisatörer flyttade dit, vilket gav upphov till en uppblandning av folkslagen. Under trycket från germanska folk som angrep området från norr, tvingades romarna att evakuera Dacien år 271. Under de följande tusen åren genomströmmades Rumänien av en rad olika folk; Först kom goter, följda av hunner och gepider (ett östgermanskt folk, enligt traditionen utvandrat från Skandinavien). På 500- och 600-talet trängde avarer (ett asiatiskt nomadfolk), serber och kroater in i området och senare bulgarer. Under 900- och 1000-talet bredde nomadfolket petzeneger ut sig i området. De kom österifrån liksom mongoler på 1100- och 1200-talet. Från väster trängde magyarerna (ungrarna) in under 900-talet och på 1000-talet hade de tagit kontrollen över Transsylvanien.

Från Daciens fall till 1200-talet finns mycket få uppgifter om den dakisk-romerska befolkningen. Här går uppgifterna isär. Den ena teorin, som understöds av Ungern, är att de lämnade Rumänien under tidig medeltid och återkom på 1200-talet. Den andra, kallad "kontinentsteorin". går ut på att dagens rumäner är ättlingar till den dakisk-romerska befolkningen och slaver från Transsylvanien och att de levde kvar i nuvarande Rumänien under hela den tid som området genomkorsades av olika folkslag.

På 1200- och 1300-talet grundade rumänerna två furstendömen på slättlandet öster och söder om Karpaterna - Moldova och Valakiet. När det osmanska väldet, som hade sin bas i Turkiet, bredde ut sig över sydöstra Europa under 1400- och 1500-talet, hamnade även Moldova och Valakiet under turkisk överhöghet. Furstendömena styrdes aldrig direkt av härskarna i Konstantinopel utan av lokala ledare som måste vara godkända av den turkiske sultanen. Rumänerna tvingades att betala en årlig tribut till sultanen. Under 1600-talet lät sultanen greker ta över stora jordegendomar och under 1700-talet började även Ryssland att visa intresse för området. Mellan 1711 och 1854 ockuperade ryska trupper Rumänien åtta gånger i sin kamp mot det osmanska väldet. 1821 tog Ryssland östra delen av Moldova - Bessarabien - vars centrala del utgör större delen av dagens Moldavien.

Efter ett misslyckat grekiskt uppror mot sultanen 1821, kördes grekerna ut ur furstendömena. Detta oroade Ryssland som fruktade att turkarna därmed i alltför hög grad skulle stärka sin sin ställning i området. Efter det rysk-turkiska kriget 1826-1828 styrdes Moldova och Valakiet under sex år av en rysk ståthållare men förblev ändå en del av det osmanska riket. Den ryske ståthållaren i Bukarest, Pavel Kiseleff, genomförde en rad reformer och skrev landets första lagar, vilka garanterade adeln privilegier. Jordägarnas makt stärktes och Rumänien blev en stor exportör av jordbruksprodukter, medan böndernas villkor försämrades.

1834 drogs de ryska styrkorna tillbaka och det inträdde en period av självstyre i både Moldova och Valakiet. Det ryska inflytandet bestod emellertid och det gjorde även den turkiska överhögheten. På 1830-talet började nationalistiska känslor gro bland rumänska studenter i Paris. När revolutionära strömningar spreds över Europa 1848, ledde detta till nationalistiska uppror i de båda furstendömena, med dessa krossades av Turkiet och Ryssland gemensamt.

Efter Krimkriget 1852-1856 beslutade stormakterna att de båda furstendömena skulle slås samman till en enhet. 1859 valdes en gemensam furste, Alexandru Ioan Cuza. Under de följande sju åren, lade Cuza grunden till dagens Rumänien. Han gav landet namnet Rumänien och etablerade Bukarest som huvudstad. Två universitet grundades och fyra års gratis, obligatorisk skolgång infördes. Cuza upphävde livegenskapen och många lantarbetare tilläts köpa jorden de brukade. Jordreformen blev dock Cuzas fall. Han störtades 1866 i en kupp, iscensatt av de mäktiga jordägarna. Som hans efterträdare valdes den tyske prinsen Karl von Hohenzollern - Sigmaringen. Prins Karl utarbetade en författning som bland annat innebar införandet av en tvåkammarriksdag, men den politiska makten förblev under kontroll av de stora jordägarna. Efter det rysk-turkiska kriget 1877-1878, som slutade med turkiskt nederlag, fick Rumänien full självständighet. År 1881 utropades kungariket Rumänien och prins Karl lät kröna sig under namnet Carol I.

Befolkningen växte och fattigdomen tilltog. Gång på gång revolterade bönderna mot sin eländiga villkor. 1907 ägde ett större uppror rum, som slogs ned med över 10 000 dödsoffer som följd.

Fram till första världskriget var Transsylvanien skilt från dagens Rumänien. Den ungerska kontrollen minskade efterhand, till följd av det osmanska väldets utbredning. År 1526 blev Transsylvanien ett till hälften självständigt furstendöme som regerades av ungerska prinsar men under turkisk överhöghet. I slutet av 1600-talet införlivades Transsylvanien med det Habsburgska riket som hade sitt centrum in Wien och som även omfattade Ungern.

När Ungerns ställning stärktes inom det Habsburgska imperiet genom bildandet av dubbelmonarkin 1867, hamnade Transsylvanien under Ungern. Vid det första världskrigets utbrott 1914, ställde sig Rumänien neutralt. På grund av motsättningarna med Ungern om deras politik mot rumänerna i Transsylvanien, anslöt sig Rumänien snart till entente-makterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland mot Tyskland och Österrike-Ungern. Carol I avled 1914 och efterträddes av sin brorson Ferdinand. Han förklarade 1916 krig mot Österrike-Ungern. Efter inledande motgångar besatte Rumänien i slutet av kriget Transsylvanien, Bessarabien och Buhovina. Rumänien fick dubbelt så stor yta och befolkning som före kriget.

Under världskriget hade allmän rösträtt för män införts, vilket innebar att de konservativa gruppernas inflytande minskade. Under mellankrigstiden dominerades det politiska livet av Nationalliberala partiet som hade grundats redan 1876. Dess huvudmotståndare var Nationella bondepartiet, som företrädde småböndernas och arbetarnas intressen.

Då Ferdinand avled 1927, blev hans sonson Mihai regent eftersom hans son Carol hade tvingats i landsflykt. 1930 kom Carol tillbaka och tog kungamakten under namnet Carol II. Mihai var ännu omyndig. Samma år grundades den antisemitiska, fascistiska och nationalistiska rörelsen Järngardet. I ledningen stod kapten Corneliu Codreanu. Till en början samarbetade Carol II med Järngardet, men efterhand kände han sin ställning hotad av Järngardets växande inflytande. 1938 lät han döda Codreanu och införde diktatur. Alla politiska partier förbjöds. Vid andra världskrigets utbrott 1939 förklarade sig Rumänien neutralt men tvingades av Sovjetunionen och Tyskland till stora landavträdelser. Bessarabien och norra Buhovina tillföll Sovjetunionen. Norra Transsylvanien tillföll Ungern och Bulgarien fick södra Dobrudsja. Detta fick rumänerna att vända sig mot Carol II som försökte reda ut situationen genom att 1940 inkalla den konservative generalen Ian Antonescu som regeringschef. Kungen tvingades ändå att avgå och efterträddes av Mihai. Den verkliga makten låg dock hos Antonescu som styrde landet med diktatoriska befogenheter. Antonescu lierade sig till en början med Järngardet, men dess representanter tvingades snart att lämna regeringen. Järngardet påbörjade sedan våldsamma förföljelser av judar över hela landet i syfte att återta makten.

År 1941 gick Rumänien in i andra världskriget på Tysklands sida och rumänska styrkor deltog aktivt i kriget mot Sovjetunionen. Tyska SS-trupper genomförde i samarbete med Järngardet förföljelser och massakrer på judar och oppositionella.

I augusti 1944 inleddes den sovjetiska offensiven mot Rumänien och några dagar senare hade landet bytt sida i kriget. Antonescus regim störtades och kung Mihai återtog makten. Efter kriget återfick Rumänien Transsylvanien och Dabrudsja, men förlorade det oljerika Bessarabien och norra Buhovina till Sovjetunionen som dessutom krävde ett stort krigsskadestånd. Det kommunistiska inflytandet växte snabbt. En partiorganisation byggdes upp och genom den sovjetiska röda arméns närvaro i landet, fick många kommunister arbete inom förvaltningen. I ett manipulerat val 1946 vann ett kommunistiskt block som stöddes av Sovjetunionen. Året därpå tvingades kung Mihai att abdikera. Kommunister och socialdemokrater bildade Rumänska Förenade Arbetarpartiet, som i ännu ett val 1948 fick nästan alla platser i parlamentet. Rumänien utropades nu till folkrepublik.

Efter en maktkamp fick de moskvavänliga i partiet avgå ur partiledningen 1952 och Rumänien började följa en självständig kurs gentemot Sovjetunionen under partiledaren Gheorghe Gheorghiu-Dejs ledning. De sovjetiska trupperna lämnade landet 1958. Från slutet av 1950-talet blev det i Rumänien en snabb industrialisering och industriproduktionen steg i en takt som imponerade på omvärlden.

Gheorghiu-Dej efterträddes vid sin död 1965 av Nicolae Ceausescu som partichef och 1974 fick Ceausescu även titeln president. Han var även överbefälhavare. Familjen och släkten tilldelades höga positioner i samhället. Ceausescu hade till sin hjälp säkerhetspolisen securitate, som kontrollerade medborgarna. Ungefär en tredjedel av landets befolkning stod till tjänst som angivare. Människor torterades, dödades eller helt enkelt försvann.

Ledarna i västvärlden brydde sig inte stort om Ceausescus brott mot mänskliga rättigheter. Till denna toleranta hållning bidrog att Rumänien nekade att delta i den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 då Alexander Dubceks "Prag-vår" brutalt krossades av WP-trupper med röda armén i spetsen.

Planhushållningssystemet ledde dock till stor ekonomisk kris inom såväl industri som jordbruk. Rumänien fick ta stora lån i väst och exportprodukterna kunde inte konkurrera på världsmarknaden. Krisen blev total då Ceausescu på 1980-talet beslutade att hela utlandsskulden skulle vara betald till år 1990. Allt blev bristvara och livet blev extremt svårt. Ceausescu ville ha befolkningstillväxt i landet och ansåg att varje kvinna skulle föda minst fem barn. Detta tillsammans med abort- och preventivmedelsförbud ledde till många oönskade barn. Uppemot 400 000 barn placerades på statliga barnhem som upprättades där de vansköttes de på ett grymt och omänskligt sätt. För att barnen överhuvudtaget skulle överleva den svåra näringsbristen gavs transfusioner av okontrollerat blod och på det viset smittades många barn med HIV.

Staten kontrollerade all religiös verksamhet, endast den rumänsk-ortodoxa kyrkan tilläts. Massmedia fungerade endast som språkrör för kommunistregimen. Det fanns två, statligt kontrollerade TV-kanaler.

Ceausescu var en grym och despotisk diktator som levde i lyx med sin familj medan folket levde i total misär. Han tyranniserade och använde securitate för att styra folket så som han ville ha dem. De allra flesta människor insåg att de var fel behandlade och de bar på en underkuvad ilska. Inte många vågade protestera på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända. Man fruktade för såväl sitt eget som sin familjs liv.

En av dem som vågade var den ungerskfödde prästen Lazlo Tökes, som förföljdes och bevakades hårt. Den 16 december 1989 hölls en demonstration i Timisoara av folket som stödde Tökes. Runt 100 människor dödades då securitate stormade kyrkan, misshandlade och arresterade Tökes. Detta var startskottet till revolutionen. I fyra dagar var det lugnt i landet, men den 21 december bröt ilskan ut igen och denna gång inför ögonen på Ceausescu själv då han i Bukarest höll ett tal inför ett organiserat massmöte i syfte att lugna det upprörda folket och få dem på sin sida. Han blev utbuad och folket skrek: "mördare, mördare" och liknande ord. Ceausescu blev tyst... TV-stationerna bröt sändningen och började igen då han fortsatte tala, men de fick ge upp. Armén bytte sida och anslöt sig till folket. I några dagar pågick striderna mellan trupper lojala med diktatorn och resten av armén och 700 människor dödades. Den 22 december flydde paret Ceausescu i helikopter och pansarbil men de blev infångade och ställdes den 25 december inför rätta. Det blev en skenrättegång, där Ceausescu flera gånger sade: "Jag är Rumäniens president och överbefälhavare". Både han och hans hustru Elena visade sig hånfulla och nonchalanta under rättegången. Ceausescu sade också att han aldrig låtit folket svälta eller lida och att han alltid hade sett till att folket levde människovärdigt och bättre än i de flesta andra länder. Åklagaren förklarade i sin slutplädering att han är emot dödsstraff eftersom det är omänskligt men att det här inte var fråga om människor och att det vore fel mot folket som fått lida sådan nöd att inte sända paret Ceausescu i döden. Paret ställdes inför en exekutionspluton och avrättades med en kulsvärm inför TV-kamerorna den 26 december. Vissa källor vill göra gällande att detta föregåtts av grundlig tortyr och att de redan var döda då de sköts.

Den 23 december förklarade Ion Iliescu att hans part Nationella räddningsfronten tagit över makten. Många i detta parti visade sig vara tidigare aktiva kommunister som ogärna gjorde upp med det förflutna. Revolutionen tros ha utnyttjats av partiet för en palatskupp av presidenten. Iliescu valdes till president 1992, men i omvalet 1996 blev det seger för det Demokratiska konventet och Emil Constantinescu blev president. Folket tycker om och litar på Emil och hans parti. Det går inte fort framåt i Rumänien, men det tar lång tid att få ett land och ett folk på fötter igen efter så många år av vanstyre. Med hjälp av människor och länder runtomkring skall det gå...

Det är intressant att se hur Rumänien befolkades. Zigenarna i landet, som är många till antalet, påstår att de är landets första invånare. Man som jag ser det, är det trakerna, uppblandade med romarna, som utgör "urfolket".

Mellan rumäner och ungrare finns ett slags osämja, trots att det i norra Rumänien bor många ungrare. Vad jag förstår så bottnar detta i all vinst och förlust av landområden, främst Transsylvanien, genom tiderna.

Rumänerna har inte heller mycket till övers för ryssarna och de anser moldaver vara ett speciellt folk - varken ryssar eller rumäner. De vill inte gärna kännas vid de språklikheter som finns med ryska (i båda språken säger man till exempel "da" för ja). Rumänskan är ju annars ett romanskt språk och besläktat med t.ex. latin, franska och italienska.

Kung Mihai betyder mycket för folket och det var stor fest då han kom på besök till "sitt" land 1996. Han besökte då en gammal kyrka och en historisk plats i Dacia. Detta borde vara en liten del av den forna romerska provinsen Dacien.

Bara jag tänker på Ceausescu blir jag upprörd. Efter att ha mött folket, barnen och sett hans förödelse kan jag inte annat än tycka att revolutionen var det enda rätta. Att det var en rumänsk, men i grunden ungersk, präst som startade alltihop är intressant.

Folket vet inte alltid vad de skall göra med sin nyvunna frihet. Det tar tid för dem att lita på andra och på varandra. Men allt måste få ta sin tid. Rom byggdes inte heller på en dag. Att se världskrigens påverkan är också intressant. Först står landet neutralt, sedan ansluter man sig och andra världskriget byter Rumänien dessutom sida. Krig och stridigheter påverkar...alla...

Anette Lindholm, 1997

 

Källor

Mark Sandborne: Nation in Transition - Romania

Göran Börge: In i Rumänien

TV-film om revolutionen, Ceausescus fall, rättegång och död

Muntliga berättelser av rumänerna själva, om deras historia

Guidning av Fabiola Neiconi i juli 1996 i det historiska Dacien, som ligger strax utanför Hateg, mot Timisoara.


Tillbaka