Rumänien - ett land i frihet?

 
Denna artikel skrevs av Bo Hedqvist för tidskriften Amnesty Press
och publicerades i nummer 1/99
 

Det bördiga landskapet breder ut sig på båda sidor av vägen. Vi passerar oxkärror på vägen och ute på fälten ser vi enstaka människor med enkla handredskap. Om det inte vore för asfalten på vägen och bilen vi reser i, skulle man kunna tro sig förflyttad ett sekel tillbaka i tiden.

 

En resa i tid och rum

Vi befinner oss i Rumänien och det är nutid i ett land där det verkar som om tiden stått stilla i nästan 50 år. Vi reser snabbt genom staden Oradea och betraktar under tystnad de betonggråa, tungt nedslitna och illa byggda hyreskasernerna och kommer ut på den vackra landsbygden igen. När vi möter människorna som i långa rader vandrar längs vägen på väg till sina arbeten och passerar den lilla krokiga gumman som stödd på sin käpp mödosamt vandrar den långa vägen till sin lilla åkerlapp där hon odlar den mat hon lever av, inser vi att vi hamnat i en annan värld. Den lilla gumman skulle i Sverige bott på ett servicehus med daglig tillsyn och fått lagad mat serverad. Här får hon med värkande höfter och knän slita ont för brödfödan. Att få värktabletter är förmodligen otänkbart. Mediciner är en bristvara.

Lyckat projekt

I bilen finns jag själv som är ögonläkare och min vän Irving Samuelsson som är optiker. Vi är på väg till Hateg, en liten stad i sydvästra Rumänien, på vår årliga resa. Där finns något så sällsynt som en optikeraffär. I Hateg kan alltså folk få glasögon som är tillpassade av utbildade optiker - en lyx i Rumänien och något som normalt bara finns i de största städerna om ens det. Irving är eldsjälen bakom projektet ScanRom, en optikaffär som drivs av systrarna Neiconi, som i omgångar har fått en grundläggande optikerutbildning i Sverige. Med hjälp av donerad utrustning och ett enormt arbete är butiken nu självbärande och ett fint exempel på ett lyckat biståndsprojekt.

Strax utanför staden ligger barnhemmet Aurora - "Ljuset från norr". Där driver den kristna föreningen Östhjälpen ett hem för handikappade barn. Man får även hjälp från ScanRom, vars vinst går till barnhemmet.

De skulle glömmas…

De 16 barnen hade tillbringat sina liv på ett stort statligt barnhem under förnedrande och grymma förhållanden. De hade i stort sett inte fått lämna sina spjälsängar och när de kom till Aurora i 3-4 årsåldern kunde bara en av dem gå, ingen kunde tala och få av dem kunde äta eller sköta sina behov själva. Detta var barn som övergivits av sina föräldrar på grund av missbildningar, sjukdomar eller helt enkelt på grund av fattigdom. Detta var de oönskade barnen - de som skulle glömmas bort. Offer för Ceaucesus vansinniga familjepolitik som krävde att varje rumänsk familj skulle ha minst fem barn. På det viset skulle han kunna stolt visa upp befolkningstillväxt som ett tecken på välståndet i sitt kommunistiska idealsamhälle.

Auroras lekplats

Det ser ut som ett vanligt svenskt dagis,
men barnen här var dödsdömda.
Få av dem hade varit i livet idag utan Aurora-projektet

 

Efter ett år av kärlek och omvårdnad på Aurora kunde alla barn utom ett gå, de flesta kunde äta själva och många av dem kunde börja kommunicera. Lilla Oana skulle snart dö, trodde myndigheterna, som inte kunde förstå varför Aurorahemmet ville ha just henne. "Hon är ju idiot. Hon ska ju snart dö!". Oana gick ut första klass med bra betyg häromåret. Hennes enda handikapp: understimulering och misshandel.

Oana och Irving

Oana med sin "fadderfarfar". Myndigheterna hade
klassat henne som idiot. Hon skulle snart dö…

 

Personalen på Aurora består av handplockade unga rumäner som fått grundläggande utbildning i barnhabilitering av svenska vårdlärare och läkare. Med stöd från Sverige har de åstadkommit något av ett mirakel med dessa barn. Till och med de rumänska myndigheterna är motvilligt imponerade över barnens framsteg.

Sjukvård - för vissa…

Min uppgift på Aurora är att övervaka barnens ögonstatus, eftersom den lokala ögonsjukvården inte fungerar bra. En liten utvecklingsstörd flicka hade blivit blind av grå starr. Den rumänska sjukvården ville inte veta av henne. Hon har nu i två omgångar opererats på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm med hjälp av donerade pengar. Hennes liv är nu ljusare i alla avseenden.

Samarbete, vad är det?

I optikeraffären är det full fart. Ryktet om vår ankomst sprider sig som vanligt vida omkring och folk står på kö för att undersökas.

En önskedröm för framtiden är att få till stånd ett fungerande samarbete mellan den lokala ögonläkaren och de nyutbildade optikerna, men detta är svårare än man skulle kunna tro. Samarbete på detta sätt är något främmande för den rumänska traditionen. Ögonsjukvården på sjukhuset bedrivs i trånga lokaler med undermålig utrustning.

Ögonutrustning

Den tekniska utrustningen på ögonmottagningen, sjukhuset i Hateg

 

Minnen av tortyr

Vi träffade borgmästaren i Hateg för att diskutera möjliga former för framtida samarbete. Vår tolk kastade ängsliga blickar mot polisstationen som ligger i samma byggnad. Han är från Hateg och har berättat om hur han försökte fly från Rumänien under Ceaucescu-tiden men blev infångad och fängslad. Han satt i just dessa lokaler och blev brutalt misshandlad under de ändlösa förhören. Efter att han släppts tvingades han varje dag anmäla sig här och fick varje gång rejält med stryk. "Sådant sitter kvar inom en", förklarade han och gick med hastiga steg förbi dörren till polisstationen.

Skam och misstänksamhet

Livet och samhället i Rumänien präglas fortfarande i hög grad av decenniers förtryck. Man måste vistas i detta land och tala med människorna som lever där, för att fatta vidden och djupet av den skada som tyranniet och förtrycket åstadkommer. På samhället och på människorna. I ett samhälle där en stor del av befolkningen utnyttjades av säkerhetstjänsten, Ceaucescus beryktade Se-curitate som angivare och informatörer, är misstänksamheten fortfarande djupt rotad bland människorna. I ett samhälle där minsta tidningskiosk var i statlig ägo under 45 år, finns ingen kunskap om hur man driver ett företag eller tar ansvar för en budget. I ett samhälle där en polisuniform var liktydigt med risk för godtyckligt frihetsberövande eller misshandel är tilltron till myndigheterna låg. Särskilt som det fortfarande förekommer korruption och maktmissbruk, i synnerhet inom polisväsendet.

Att ha levat under ett förnedrande förtryck under hela sitt liv är också något som sätter djupa spår. När man talar med rumäner, anar man under ytan en sorts kollektiv skamkänsla. Man skäms på något sätt över att ha låtit sig hanteras så illa under så lång tid. Man känner sig lurad och bedragen. Detta föder en känsla av mindervärdighet, som bara bekräftas när man jämför sin egen situation med de resurser som man nu förstår finns i Västeuropa.

Allt detta ställer speciella krav på oss som försöker arbeta aktivt med att hjälpa det rumänska folket till ett bättre liv. Det krävs respekt och hänsyn, men också uppriktighet och ärlighet. En balansgång som inte är helt lätt.

Ekonomi och frihet

Men det finns hopp. Man anar en spirande tilltro till möjligheterna. Om bara den rumänska ekonomin repar sig så pass att den börjar generera inkomster till samhället. Ty först då finns förutsättningarna för verklig frihet. Men för att detta skall bli verklighet krävs hjälp med utbildning av ekonomer och företagare. De rumänska högskolorna befolkas fortfarande i hög grad av lärare som mentalt sitter ohjälpligt fast i det gamla tänkandet. Det kommer att ta lång tid innan utbildningen börjar bli acceptabel. Alltför lång tid!

Stolthet och glädje

Det finns också en ökande självaktning hos människorna här. En stolthet över att man kastat av sig tyranniets ok och man talar om "Revolutionen" med påtaglig stolthet och glädje. Som utlänning blir man också oerhört varmt mottagen. Gästfriheten är gränslös och man delar glatt med sig av det man har.

Vi kan också lära

Och det underliga är att man längtar tillbaka. Trots fattigdomen och bristen på prylar finns något där nere som vi borde lära oss av. Det finns en gemensam vilja att gå framåt, det finns en känsla av gemenskap som redan börjat besegra misstänksamheten från de onda åren. Där finns något annat också som jag ännu inte riktigt har förstått

Men jag ska nog komma på det nästa gång jag reser dit. Eller nästa igen…

Bo Hedqvist

Tillbaka