Den långa vägen mot en fungerande skola

Även denna intressanta artikel är skriven av
Ann-Kristin Ekman.
Vi är mycket tacksamma för att vi får publicera arbetet på denna plats.
 

albanska flagganDet kunde vara en soptipp, skolgården utanför skolan Hasan Tashin. Skräp ligger utspritt i högar och asfalten mellan den nerklottrade muren och skolbyggnaden är sprucken och trasig. Den drygt 50 år gamla skolan ligger i slutet av en liten gränd i ett av Tiranas medelklassområden, och är i samma skick som de flesta av Albaniens drygt 1000 grundskolor.

I den gråkalla vestibulen väntar lärarinnan Lola Buneci framför bysten av Hasan Tashin, den enda utsmyckning som skolan kan uppbringa.

- Det mesta är skadat, fönsterna saknar glas och det regnar in, säger hon. Mycket skolmateriel saknas också eller är i dåligt skick. Särskilt undervisningen av de små barnen blir lidande.

Skolans idrottslärare, Bashhim Hajue, visar gymnastiksalen, ett rum på cirka 30 kvadratmeter. Kakelgolvet är sprucket och längs väggarna står några uråldriga redskap, en trasig bock och en plint där lädret är så slitet att det blivit nopprigt.

- Det här är allt vi har, säger Bashhim Hajue uppgivet. Små barn behöver mer, de behöver plats och utrymme för att leka och springa så att både kroppen och hjärnan växer.

Inne i centrala Tirana ligger Emin Durakoskolan, även den en skola för barn i åldrarna sex till fjorton år. Färgen på den stora byggnaden hänger i flagor, men situationen är ändå bättre än på Hasan Tashinskolan. Fönsterna är hela och entrén smyckas av elevernas teckningar och modellbyggen. Inne i klassrummen står hela bänkar i prydliga rader. Skolan är del av Albanian Education Development Projekt (AEDP). Det stöds av den USA-baserade Soros-stiftelsen som pumpar in pengar i hela Östeuropa till stöd för bland annat utbildning. Ombyggnaden av skolan är ännu inte klar, men processen att anpassa lärarna till det nya samhället är i full gång. En anpassning som både är svår och tidskrävande.

- Skolsystemet har ändrats, bara undervisningen i matematik och NO-ämnen är likadan som förr, säger skolans rektor Kristo Gjokrusha där han sitter bakom skrivbordet på sitt trånga kontor. Skrivbordet pryds både av den albanska och den svenska flaggan som symbol för samarbetet med den svenska vänskolan i Göteborg.

- Historieböckerna har ändrats och är idag opolitiska, överlag försöker man hålla böckerna ideologifria. Barnen undervisas om Hoxhatiden, men det är svårt att få det rätt.

Utbildningssystemet i Albanien skiljer sig på många sätt från det svenska. Skolorna får inte själva välja vilka läroböcker de ska använda utan det bestäms centralt, samma böcker gäller på alla skolor i hela landet. Skolorna har inte heller rätt att utforma sin egen budget eller välja sina egna lärare, allt sådant styrs uppifrån, från utbildningsministeriet.

- Jag tycker att det är fel, säger Kristo Gjokrusha. Jag har föreslagit för ministern att det ska ändras. Men det är svårt eftersom landet är så fattigt.

Under kommunisttiden, när Albanien styrdes av diktatorn Enver Hoxha, var det förbjudet för landets befolkning att flytta, även inom landet, utan statens samtycke. Med kommunismens fall startade flyttningsvågen, fler och fler söker sig till Tirana med hopp om arbete och en bättre framtid. Under de senaste åren har stadens befolkning nästan fyrdubblats. Det har satt skolorna i en svår situation eftersom de är skyldiga att ta emot alla elever, samtidigt som det nästan inte byggs några nya skolbyggnader. De flesta skolor i Tiranaområdet undervisar därför i två skift, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen.

- I fjol hade skolan 800 elever, i år 1000 och nästa år beräknar vi ha 1100 elever. Vårt största problem är att skolan är för liten. Det finns 17 klassrum men 34 klasser, nästa år blir antalet antagligen 36. Med sådan tillströmning av elever måste vi ha fler skolor, säger Kristo Gjokrusha.

Esim Gjurgi går i sjätte klass på Emin Durakoskolan. Hon tittar stint i golvet, men stoltheten över skolan går inte att dölja.

- Jag gick i en annan skola tidigare, men jag är glad över att vara här nu. Undervisningen är annorlunda här, det är både teori och praktik i alla ämnen.

Samtidigt som Esim Gjurgi är nöjd med sin skola vet hon att mycket behövs göras. Men det hon helst vill se är att man inför skoluniformer:

- Jag har sett på TV att eleverna i andra länder har skoluniform. Dessutom vill jag att folk utifrån ska se skillnaden mellan eleverna från vår skola och från andra, säger hon.

Albanien har en åttaårig grundskola. Därefter finns det möjlighet till gymnasiestudier där man kan välja mellan teoretisk eller praktisk inriktning. Men främst på landsbygden finns det många barn som inte går i skolan alls, trots att de föräldrar som inte skickar dit sina barn riskerar böter på 10 000 lek, ungefär 500 kronor. Böterna krävs dock sällan in, folk har helt enkelt inte råd att betala.

- Det är svårt att veta exakt hur många barn som inte går i skolan, men antalet ökar, säger Andrea Marto, vice utbildningsminister.

Många familjer flyttar runt mycket och har därför svårt att sätta sina barn i skolan. I städerna är det stora problemet platsbrist. På landsbygden kompliceras det hela av att det ibland är för långt till en skola eller att barnen helt enkelt behövs i gårdsarbetet.

- Landets officiella strategi är att förbättra utbildningen så att vi kan komma till rätta med analfabetism, säger Andrea Marto.

Många skolor som förstördes under fjolårets kravaller sedan pyramidspelen hade kollapsat. Återuppbyggnaden måste ske snabbt och det innebär stora finansiella problem.

De största svårigheterna för grundutbildningen är det dåliga tillstånd som skolbyggnaderna på landsbygden är i. De har liten kapacitet och brist på utrustning. Ofta är personalen dessutom okvalificerad eftersom lärartjänsterna där är oattraktiva och har låg lön.

Kommunistregimen och upploppen förra året har satt sina spår överallt i samhället, så också i undervisningen. Historieproven görs om efter händelserna i fjol, och eleverna undervisas i mänskliga rättigheter och i demokrati, något som man försöker föra in i olika ämnen. Det publiceras broschyrer för undervisningen med syfte att träna barnen att känna till sina rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt samhälle.

- Eleverna måste göras medvetna om att deras framtid ska byggas utan att andra skadas, säger Andrea Marto. Min åsikt är att man inte kan utplåna 50 års historia, den måste studeras så att man kan se misstagen och försöka undvika dem i framtiden.

25 procent de som tar studenten i år går vidare till universitetsstudier, samtidigt som 80 procent av Albaniens unga över huvud taget inte går ut grundskolan. Det gör, enligt Andrea Marto, att de är för okvalificerade för att hitta ett arbete och kunna användas i ekonomin. Istället blir de sårbara för olika sociala problem som droger, prostitution, vapenhandel och illegal emigration.

- Landet är i stora svårigheter, men man försöker ge utbildningen dess rätta värde. I den senaste budgeten var utbildning en av de största posterna. Bland annat satsas det mycket på högre yrkesutbildningar för att få in fler i systemet och förbereda dem för en specialisering inom marknadsekonomin. Kvalitativ utbildning kommer att garantera landet dess framtid, säger Andrea Marto.

Längst upp på Avenyn för Nationens Hjältar, paradgatan som sträcker sig från Skanderbegtorget, den albanska huvudstaden Tiranas hjärta, ligger universitetets huvudbyggnad. På den pampiga trappan trängs studenterna i väntan på att nästa föreläsning ska börja. Av deras klädsel att döma kunde det lika gärna vara ett universitet eller en högskola i Sverige som i Albanien. Bredvid en pelare i toppen av trappan står Erlinda Zaimi och Ariola Broce, två unga kvinnor som läser det tredje året av den fem år långa elektroingenjörutbildningen.

- Den teoretiska utbildningen på universitetet är bra, men det praktiska arbetet är inte på så hög nivå, det saknas resurser, säger Erlinda Zaimi. Mycket behöver ändras och både lärare och elever måste försöka. Alla vill, men just nu är det inte möjligt. Det finns så många viktigare saker i landet som först måste åtgärdas, fortsätter hon.

I en intilliggande byggnad, strax bortom en radiobilbana, har Tiranas universitets vicerektor Fatmira Rama sitt kontor. Händerna gestikulerar återhållsamt och rösten är bestämd när hon talar.

Universitetet i Tirana grundades 1957 och är äldst av landets sju universitet. Under kommunisttiden hade universitetet som mest 19 000 studenter, idag läser 8 000 personer vid dess sju fakulteter, hälften är heltidsstuderande och hälften studerar via korrespondens.

- Universitetet har stolta traditioner, säger Fatmira Rama, och idag gör man stora ansträngningar för att återskapa arbetet. Vi har gjort oss av med politiska laster och vill visa det nutida samhällsläget i undervisningen.

1992 presenterades den nya studieplanen, och universitetet försöker nu skapa specialiteter inom ämnen som juridik, ekonomi och socialt arbete. Man anstränger sig för att få fram nya grenar. 180 ämnen har tillkommit sedan den kommunistiska regimens fall 1991, till exempel undervisas idag historia och geografi var för sig, tidigare var det ett gemensamt ämne. Också studier i sociologi är nytt, institutionen har bara funnits i två år.

Alla förändringar på universitetet har genomförts i samarbete med Tempus, ett europeiskt samarbetsprojekt för utbildning mellan länder i Central- och Östeuropa samt EU. Utländska experter har deltagit i arbetet och lärare och pedagoger har skickats utomlands för att lära om och befria sig från det kommunistiska arvet.

- Lärarna omorganiserar nu utbildningen. Man måste ändra både andan i skolan och mentaliteten så att den blir mer västorienterad. Men fokus ligger på att ändra innehållet i undervisningen, säger Fatmira Rama.

Det finns även Tempus-projekt som är inriktade på att höja kvaliteten och kompetensnivån på universiteten utanför huvudstaden, i till exempel Elbasan, Shkodra, Gjirokaster och Vlora. Dessa universitet är nya och personalen är inte lika kvalificerad som den i Tirana. En av orsakerna är att förvandlingen från akademiska institut till universitet gick för snabbt. Något som skedde på folkets önskan och som utnyttjades av politiker för att vinna poäng.

Som alla andra samhällsinstitutioner befinner sig universiteten i ett svårt läge, det saknas ständigt pengar. Och i likhet med grundskolan och gymnasiet förfogar universiteten inte över sin egen budget:

- Lärare och utrustning saknas, ibland till och med bord och stolar. Vi har det svårt med litteratur, mycket av det gamla går inte att använda samtidigt som det inte finns något nytt. Ibland översätter vi utländsk litteratur, men det är dyrt. Istället har ramarbetet, det vetenskapliga arbetet, blivit lidande. Det har fått stå tillbaka eftersom det saknas så mycket. Huvudsaken är att ändra programmet, föreläsa och publicera nya texter, säger Fatmira Rama, som också oroar sig för universitetets självständighet i dagens situation.

- Man har gjort ändringar i ett svårt läge, både politiskt och ekonomiskt. Universitetet försöker sitt bästa för att bevara sin autonomi och akademiska frihet. Det vetenskapliga arbetet bedrivs nu på en ny bas i förhållande till marknadsekonomin och det är svårt att forska inom områden som inte är ekonomiskt lönsamma. Det är en känslig balansgång, och jag kan bara hoppas att vi gör rätt och klarar av den, säger hon.

Ann-Kristin Ekman, 1998

 

Tillbaka