ALBANIEN OCH DEN FRIA MARKNADEN

Denna läs- och tänkvärda artikel har ställts till förfogande av journalisten Ann-Kristin Ekman.
Vi tackar för att vi får publicera arbetet på denna plats.
 

albanska flaggan- Albanien är i kris. Fabrikerna och företagen är stängda. De unga idag jobbar inte, de har inga arbeten att gå till. Förr fick alla arbete, kommunistpartiet fixade det. Nu måste man själv ordna sitt jobb, och det finns ingen som hjälper en.

Ange Faber står mellan det lilla vita skjul som utgör kiosken och det låga bordet där apelsiner och grönsaker ligger utlagda till försäljning. Det vita håret är tillbakastruket och slipsen ordentligt knuten under den mörka koftan. Ange Faber är pensionär sedan länge, det är 18 år sedan han lämnade sin tjänst på jordbruksministeriet. Pensionen är liten, och för att dryga ut den hjälper han sin dotter i kiosken som hon haft i fyra år. Omsättningen är inte stor, men pengarna räcker till för att försörja den lilla familjen, Ange Faber själv, hans hustru och dotter, där de bor i en lägenhet mitt emot kiosken.

- Förstörelsen av ekonomin har kommit efter demokratin, nu finns det fabriker både utan fönster och maskiner, säger han. Under kommunismen hade folk lite, men alla hade något. Man var tvungen att arbeta, kanske blev man kommenderad till ett arbete i norr fastän man bodde i Tirana. Då måste man åka. Men, fortsätter han, kommunismen var inte bättre än dagens demokrati, den fungerade inte heller.

Som så många andra är Ange Faber medveten om att det kommer att krävas mycket pengar för att få landet på fötter igen, och att pengarna måste komma utifrån.

- Om Clinton, hela världens president, kom till Albanien utan några pengar i fickorna skulle han inte kunna göra någonting. Europa och EU måste ge bistånd för att något ska hända. Det är pengar som är det viktiga, inte gester.

Blend Gonxhja, politisk analytiker och debattör på vänsterkanten, är av samma uppfattning:

- Den ekonomiska situationen i landet är svår, och det är inte lätt för regeringen att göra något innan Europa bidrar med pengar. Om biståndet ska fungera måste givarländerna ställa krav på att få veta hur pengarna används och kunna leda dem. Om det inte sker kommer kaos att utbryta i landet. Det blir en brödrevolution, många lever redan nu på den lägsta nivån av fattigdom.

Tirana har vuxit snabbt, från 200 000 invånare till 700 000 på åtta år. 11 000 familjer saknar bostad och framför hotellen trängs tiggarungarna samtidigt som kaféerna är fulla av män utan arbeten. Trottoarerna längs de slita husfasaderna är fulla med hål där sopor samlas, och vägarna förvandlas till gyttjefloder vid ett häftigt regn. Situationen i huvudstaden är ändå betydligt bättre än i landet i övrigt.

- Vattenledningssystemet är över 40 år gammalt och avloppssystemet 35 år, säger Tiranas borgmästare Albert Brojka. Men det finns inga pengar att bygga ut dem med. Just nu försöker vi ordna telekommunikationen och elen. Det behövs byggas 500 kilometer ny väg, vi har pengar till 13.

Parken i centrum syns knappt längre, marken upptas nästan helt av barer och restauranger - de flesta svartbyggen.

- Byggena är olagliga, säger Albert Brojka, men de tas bara bort om marken ska användas till något annat, ett lagligt bygge. Vi river dem inte för rivandets skull, de löser ju i alla fall lite av de ekonomiska problemen.

Albanien var länge, vid sidan av Nordkorea, världens strängaste kommunistiska land. Stalinismen hyllades långt efter att Stalin förpassats till historiens skamvrå. Där statyn av Stalin tidigare stod vid sidan Avenyn för Nationens Hjältar, i centrala Tirana finns nu en spelhåla, Club Admiral.

Landet hade länge långtgående förbindelser med Sovjetunionen, men 1960 avbröts dessa då den albanske diktatorn Enver Hoxha tyckte att Sovjet hade gett upp de stalinistiska idealen. Istället knöts starkare band till Kina. 1978 bröts även de kontakterna, och Albanien isolerade sig från omvärlden. I samma veva började ekonomin att snabbt försämras, under andra hälften av åttiotalet hade industrin brist på i stort sett allting, samtidigt som det rådde livsmedelsbrist och långa köer.

Vid den här tiden började förändringar i Ungern och de andra östländerna. Små kapitalistiska experiment med privat ägande i begränsad form tilläts. I Albanien fanns inget sådant, allt ägdes till 100 procent av staten.

En knapp kilometer från universitetets huvudbyggnad ligger den ekonomiska fakulteten. En bit upp i den breda stentrappan måste besökaren klättra genom en kraftig stålgrind, något som minner om mer våldsamma tider. Det var bland ekonomistudenterna började det uppror som ledde till kommunistregimens fall.

- Albanien tillhörde varken öst eller väst, säger Shyqyri Llaci, professor vid den ekonomiska fakulteten. Vi var ett specialfall mellan blocken. Det var också det sista östland där tillståndet ändrades, men när förändringen väl kom gick det snabbt. Övergången till marknadsekonomi var relativt smidig och smärtfri.

Trots de dåliga förutsättningarna, den långvariga isoleringen och föråldrade tekniska utrustningen - det mesta av kinesisk modell från tiden före brytningen - gick ekonomin i landet åt rätt håll. 1996 hade 56 000 företag etablerats och de ekonomiska reformerna fungerade. Utländskt kapital letade sig också in i landet genom bistånd, investeringar från utländska företag och från albaner som arbetade utomlands. 1995-96 var andelen utländska företag 28 procent, idag finns det nästan inga.

I januari 1997 rasade så allt.

Pyramidspelsfebern grasserade över stora delar av Östeuropa efter kommunismen, men mest framgångsrika var de i Albanien där nästan alla invånare berörts av dem, direkt eller indirekt. Det berodde inte på att albanerna är dummare än andra, utan på att den långa isoleringen från omvärlden lämnat dem i total okunskap om hur marknadsekonomin fungerar. Agron Xhagolli, professor i folkloristik, förklarar det med att albanerna var som spädbarn, oskyddade för omvärlden och utan den omvårdnad av vuxna - väst - som de behövde.

Många förlorade stora summor pengar i pyramidspelen, ofta hade folk satsat allt de ägde i form av pengar och egendom. Den nationella kollapsen späddes på ytterligare av den massförstörelse som utbröt.

- Men det värsta med pyramidspelen var inte att folk förlorade en massa pengar utan att de vande sig vid snabba förtjänster utan arbete, säger Shyqyri Llaci, professor i ekonomi.

Ett år efteråt är situationen fortfarande svår. En del albaner känner stor hopplöshet inför framtiden och vill söka den utomlands.

- Men hopplösheten är temporär, säger Shyqyri Llaci. När situationen förbättras och det finns mer jobb och lugnare gator kommer hoppet att återvända.

Mängder med vapen florerar fortfarande i samhället efter 1997 års händelser. 70 procent av befolkningen antas vara beväpnad eller ha tillgång till vapen, vilket gör att restaureringen av ekonomin drar ut än mer på tiden. Investerare, både utländska och inhemska, tvekar att pumpa in pengar i ett land där lagar fortfarande bara är en formalitet. Coca-Cola-fabriken strax utanför Tirana, en av de allra första utländska investeringarna i landet efter kommunismens fall, är fortfarande i gång. Men nu kompletteras siluetten av den stora flaskan på taket av den av en vaktande polisman med sitt automatvapen hängande över axeln.

Ändå tror albanen i gemen på marknadsekonomin, även om äldre ibland kan bli nostalgiska vid tanken på kommunismen.

- Albanerna har lidit för mycket för att inte tro på marknadsekonomin, säger Shyqyri Llaci. I ett kort perspektiv var det kanske bättre förr, folk hade arbete och mat på borden, men inte i det långa loppet. Man måste väga det goda mot det onda. Det är i och för sig fortfarande inte ett sådant företagande i landet att man kan kalla det för en marknadsekonomi, men det är på väg. Albanien är inne i en förvandlingsprocess där det krävs både nya byggnader och en ny psykologi.

Tiden efter pyramidspelen har kännetecknats av en enorm arbetslöshet. I februari 1998 visade officiella siffror från Arbets- och socialministeriet att över 200 000 personer, mer än hälften av den arbetsföra befolkningen, saknade arbete. En hel del av dessa tvingas leva på socialbidrag, maxbeloppet som betalas ut är ungefär 3 000 kronor per familj. Många dras till Tirana där de varken hittar arbete eller bostad, för närvarande finns det 11 000 familjer utan hem i huvudstaden. Istället flyttar de in i ödelagda fabriker och försörjer sig så gott det går på att sälja begagnade kläder och annat de kan avvara längs vägkanterna. Folk anställs inom den offentliga sektorn som ett led i att försöka minska fattigdomen, men de arbetena är tillfälliga och försvinner så snart investeringarna kommer igång igen.

Shyqyri Llaci ser ändå framtiden an med viss tillförsikt.

Albanien har en chans om det inlemmas i Europa, säger han. Det finns naturresurser som till exempel olja och den mänskliga resursen är stor. - Jag tror att Albaniens framtid är turismen och småföretag med två till tre anställda.

Längst nere i södra Albanien ligger staden Saranda, det stora hoppet vad gäller turismen. Några kilometer ut från stranden skymtar grekiska Korfu, och inne i staden böjer sig strandpromenaden som i så många andra sydeuropeiska städer. Där slutar dock likheten med övriga Medelhavets turistorter. Fram till i fjol ökade turismen i Saranda. Främst var det greker som kom, nyfikna på landet som ligger så nära men ändå varit så långt borta. I och med upploppen förra våren försvann turisterna. Ingen vågar sig dit när vad som helst kan hända.

Några hundra meter från strandpromenaden i Saranda ligger Hotell Lindi, uppkallat efter ägaren Genc Sulos son. För tre år sedan bestämde sig den då 28-årige Genc Sulo att sadla om från snickare till hotellägare. Med sparade pengar byggde han sitt hotell, ett av de första i staden.

- Jag hade tur, hotellet blev inte förstört eller skadat förra året, men turisterna försvann. Turismen är viktig, den utvecklar både mig och hela landet, säger han.

Trots det hårda arbetet, Genc Sulo har inte ens haft tid att ta sig ett dopp i havet under de senaste fem åren, har han ingen längtan att ge upp hotellbranschen och återgå till livet som snickare. Istället har han för 150 000 dollar köpt 3000 kvadratmeter mark av staten vid infarten till Saranda. Planen är att bygga ytterligare ett hotell och en turistanläggning med bar och swimmingpool.

- Jag är hoppfull om framtiden, säger han. Om fem år har jag byggt mitt hotell och turisterna har kommit tillbaka. Vi måste bara få politikerna att förstå vad som är viktigt för oss affärsmän.

Ann-Kristin Ekman, 1998

 

Denna artikel publicerades i något förkortad version i Borås Tidning den 28 juli 1998


Tillbaka